Vad handlar White Lotus om egentligen
White Lotus säsong 1 är en miniserie från 2021 som fångar uppmärksamheten redan från första sekunden. Serien utspelar sig på ett lyxhotell i Hawaii där något tragiskt har hänt. Vi får direkt veta om döden, sedan spolar tiden tillbaka en vecka. Det är en smart berättarmetod som gör serien omöjlig att sluta titta på, helt enkelt.
En unik historia som börjar med slutet
White Lotus season 1 använder en originell narrativ struktur som få TV-serier vågar prova på. Första avsnittet visar oss resultatet av en mysterisk död, varefter handlingen spolar tillbaka för att visa allt som hände innan. Under sex avsnitt följer vi en grupp gäster och anställda under en enda vecka på hotellet (och det räcker för att allt ska gå snett).
Den här uppbyggnaden fungerar perfekt för spänningen. Vi vet att något går fel, men inte vad eller varför. Varje scen blir därför viktig alla små detaljer kan bli nyckeln till att förstå vad som hänt. Serien blir som ett pussel där tittaren försöker hitta svaren tillsammans med handlingen.
Mike White skapar något helt eget
Mike White skrev, producerade och regisserade alla sex avsnitt själv. Han är känd från serien Enlightened och från att skriva manuset till School of Rock. Med sådan kontroll över sitt projekt blev resultatet helt unikt och personligt.
Serien känns mindre som en vanlig TV-produktion och mer som en väl genomtänkt indiefilm, faktiskt. Whites personliga stil märks i varje scen. Bilderna är vackra, skådespelandet är starkt och tiden används smart. Det är tydligt att detta inte är något som gjordes på löpande band utan något gjort med äkta kärlek för berättelsen.
En blandning av skratt och allvar
Tonen i White Lotus säsong 1 är svår att beskriva med ett ord. Serien blandar mörk humor med allvarlig samhällskritik på ett sätt som fungerar överaskande bra. Vi skrattar åt absurda situationer, men samtidigt utforskas tyngre teman om priviliegium, makt och relationer.
Skådespelarna växlar mellan komedi och drama i samma scen utan att det känns konstigt. Fotograferingen är genomtänkt och vacker, och handlingen balanserar mellan underhållning och nästan obehaglig spänning. Det är som en mental tennismatch - upp och ner, ljust och mörkt. Efter sex timmar känner tittaren att tiden spenderades väl och att serien hade något viktigt att säga om hur människor beter sig när de får makt.
